Como
Efter dagens vandring satte jag mig i bilen och tog mig till Como, ca 20min bilfärd från mitt tillfälliga hem.
Vägen fantastisk och väl i Como tog jag mig ner till sjön.
Vackert, men blev lite stressad då blåsan började trycka på och jag var dessutom väldigt väldigt hungrig.
Men varje restaurang jag passerade hade stängt, eller så var det mer ett fik utan toalett.
Trycket blev värre och värre och snart kände jag att jag började svettas.
Tog mig halvt böjd framåt till bilen, gick så fort mina ben bar mig.
Satte mig bakom ratten och kände hur luggen klibbade fast i pannan.
Jag tänkte att nu spricker jag inombords, eller så kommer det i byxan.
Knip, knip snälla klara bara en stund vi tar första bästa mack men knip snälla knip...
Varje gång jag lyfte vänster fot för att komma åt kopplingen kändes det som om jag bara hjälpte till att öka trycket. Svetten började rinna utmed ryggen och jag tänkte att tullmännen vid gränsen till Schweiz kommer garanterat plocka in mig för jag måste se sjukt misstänksam ut med svetten rinnande i ansiktet och kroppen i en framåtlutad position... Pustade ut när jag tog mig förbi utan att bli invinkad, fick några leenden - vad vet jag, kanske har de själva upplevt samma sak och såg i ögonen på mig att jag hade panik av annat slag än brottslighet.
Körde, hittade en mack - tusan också, ingen butik till.
Nästa mack, samma sak.
Tårarna samlades bakom ögonlocken, kände att den totala förnedringen i att kissa på mig var nära.
Gasen i botten, äntligen en P skylt utmed motorvägen.
Rusade ur bilen, framåtlutad gång och vild i blicken.
En man satt vid en bänk och åt en macka, jag såg hur han försiktigt slöt sig och drog sin smörgås något närmare.
Jag rusade in på toa, ett hål i golvet. Smutsigt.
Spelar ingen roll, kände paniken komma.
Fick knappt av mig byxorna och sätta mig på huk innan det släppte.
Så skönt som det var, ja jag vet inte vad jag kan jämföra det med men lättnaden var helt underbar.
Axlarna sjönk, svetten slutade rinna och där satt jag på huk hur länge som helst.
Underbart.
Resten av resan gick betydligt bättre, väl hemma i Castagnola var det vägbygge och vägen upp mot min parkering av avstängd av en lastbil som höll på med något.
Jag öppnade rutan och mannen säger massa saker på Italienska, känner igen min bil och pekar upp mot vägen och säger "2 minuter". Jag kör ner en bit, behöver se lastbilen för vi vet alla att 2 minuter för en Italienare är inte 2 minuter för en svensk. Tackar övre makter för att jag hunnit besöka toalett, annars vet jag inte vad som hänt.
40 minuter senare flyttar lastbilen på sig, jag har undertiden haft ett öga på den medan solen smekt mina kinder där jag stod lätt lutad mot min bil.
Väl hemma slängde jag i mig lite sallad, man tager vad man haver.
I kväll blir det en enkel pasta och ett glas prosecco till.
Det är jag väl värd idag!
