Varvar jobb med vila
När febern lättar något finns ork att beta av några jobbmail varvat med härlig inspiration inför kommande högtider.
Tillbaka efter 3års bloggdvala
När jag trycker min febriga panna mot den svala fönsterrutan kryper en känsla fram som jag inte haft på länge - en känsla av ynklighet. Ensam och liten. Då smyger känslan fram om att skriva av mig fram, skriva för ingen, skriva för mig.
Följer ångan från det varma vattnet när jag lägger ner skivor av färsk ingefära, lutar pannan mot fönstret och bestämmer mig där och då för att dela med mig.
Så här är jag, min vardag, mina tankar.
Följer ångan från det varma vattnet när jag lägger ner skivor av färsk ingefära, lutar pannan mot fönstret och bestämmer mig där och då för att dela med mig.
Så här är jag, min vardag, mina tankar.
Hemfärd
Snart börjar min resa hem. Känns så där. Önskar jag kunde stanna.
Se snön falla ner över Lugano, känna kylan bita tag i mina kinder, uppleva bergen med mössa och vantar.
Men det får bli en annan gång.
När bilen far fram över alperna mot München, i samma stund dör denna blogg. Väl mött, har varit kul att skriva lite från hjärtat och lite påhittat, lite överdrivet och lite underdrivet.
Ta väl vara på er!
Se snön falla ner över Lugano, känna kylan bita tag i mina kinder, uppleva bergen med mössa och vantar.
Men det får bli en annan gång.
När bilen far fram över alperna mot München, i samma stund dör denna blogg. Väl mött, har varit kul att skriva lite från hjärtat och lite påhittat, lite överdrivet och lite underdrivet.
Ta väl vara på er!
En man
Små lätta regndroppar landade på min panna, svetten rann utmed ryggen när jag tog mig upp för trapporna.
Ett steg i taget. Låren värkte av utmattning, darrade lätt. Men jag fortsatte.
Upp. Till toppen. Måste till toppen.
Skogen tätt omkring mig med alla ljud.
Väl uppe satte jag mig på en bänk. En man satte sig bredvid mig.
Vi log och hälsade, han och hans fru hade sett mig några gånger och han var nyfiken på mig.
Jag studerade honom i ögonvrån, samtidigt som han talade med mig.
Den mörkt marinblå kepsen satt långt ner på huvudet, det grå håret skymtade välkammat under. Ögonen glittrade likt solens strålar på Luganosjön, hans runda kinder hade en frisk lyster, läpparna var mjuka där de rörde sig medan han talade. Den stickade mörkblå tröjan smög upp över halsen.
Han talade med stapplande engelska, några italienska ord smög sig in då och då.
Jag började lyssna på hans berättelse.
Han hade tidigare ägt ett av hotellen utmed olivpromenaden, jag visste mycket väl vilken han menade.
Dock hade han fått sälja den för några år sedan, förstod att det berodde på att han valt att gå i pension.
Han bodde idag med sin fru två hus bort, precis vid vattnet.
Han skrev precis på sin tredje bok, hade börjat i helgen.
Varje blad ett nytt äventyr, han visste inte hur den skulle sluta - handlingen hade precis tagit form i hans fantasi.
Ser hans fru närma sig, kort lockigt rött hår. Glasögon. Utstrålade klokhet endast någon med stor livserfarenhet kan utstråla. Hon log mot mig och nickade, de utbytte några fraser på italienska innan mannen reste på sig och önskade mig en fortsatt trevlig dag.
Jag följde dem med blicken när de gick vidare, log för mig själv. Efter 20 meter vände sig mannen mot mig och vinkade glatt.
Jag satt kvar ett tag, men snart gjorde hungern sig påmind och jag reste mig upp för att gå vidare ner till Gandria.
Insomnia
Efter gårdagens stilla strosande satte jag mig väl hemma i sängen och tittade på tv. Jag och dumburken, bästa vänner i svåra stunder.
Avverkade film efter film, sömnen lyste med sin frånvaro - den efterlängtade och så väl behövda sömnen ville inte infinna sig. Så jag såg på den ena dåliga filmen efter den andra. När jag hörde kyrkklockan slå ett slag och jag inser att jag ser på "Die Hard 3" tänkte jag att nu får det vara nog. Släcker ner burken, lägger huvudet på kudden och vips är den lilla sömn jag tidigare kände som bortblåst.
Tankar.
Alla dessa tankar.
Snurrar runt, kommer och går, utan att jag kan greppa någon av dem.
Svetten börjar rinna utmed ryggen på mig, jag vänder och vrider på mig.
Byter kudde. Vänder på kudden. Av med täcket. På med täcket.
Öppnar fönstret ett tag och låter den friska alpluften ta sig ner i mina lungor.
Försöker andas djupt, tänker bort tyngden.
Sakta får jag ner luften i lungorna ett andetag i taget, sakta blir mina ögonlock tyngre och tyngre.
I nästa sekund är jag i drömmens värld, den som kan vara så befriande men också förrädisk.
Ännu en stressande dröm om flygplats, där jag är sen till ett flyg och måste springa igenom korridorer, genom en stad då jag checkar in på en plats men behöver ta mig till en annan, springer upp för rulltrappor och hela tiden en klocka som tickar i bakgrunden. Jag har exakt en timme på mig från början av min dröm, och varje minut får mitt hjärta att slå hårdare och hårdare. Så vaknar jag när jag är i security check - kom jag med? Ingen aning, klockan visade då på 15min kvar till start och jag förhandlade med vakten i det ögonblick jag öppnade mina ögon och insåg att jag var i min säng.
Lyfter på huvudet från kudden, mer svettig än när jag gick och lade mig.
Tar upp min telefon, läser några tidningar och kollar min mail.
Lägger ifrån mig telefonen och blundar ett tag.
Inser att det är meningslöst och går istället upp och kokar mig en kopp kaffe.
Det blir nog en bra dag idag.
Vid sjön
Blandade tankar idag när jag sakta vandrade utmed Luganosjöns strand.
Tyngden över bröstet har inte lättat idag, önskar jag kunde bryta ihop för att sedan resa mig.
Låta det komma ut.
Men det ligger där och gror, ligger och väntar. Trycker på, som om den vill påminna mig om att jag inte är klar.
Jag har en bit kvar, lite mer att jobba med.
Minns när jag som barn åkte med mor, far och lillebror över alperna, förbi Lugano på vår väg vidare mot Italien.
Varje sommar en spännande bilresa ner genom Europa, jag och bror i spänd förväntan i baksätet.
Första höjdpunkten var blå isglass i Tyskland, där satt vi nöjda i baksätet och blev helt blå om munnen och räckte tungan åt varandra. Sedan kom nästa höjdpunkt, att mitt i sommaren ta oss upp på någon alptopp där vi fick kasta snöbollar i sommarkläder. Alla gröna floder på vägen som vi beundrade, hur tiden bara sprang iväg där i baksätet.
Fina minnen kommer och går, och mitt i allt detta känner jag mig ensam.
Lycklig, ledsen, uttråkad, stressad, lugn.
Samlad.
Djupa andetag, gråten i halsen. Ett leende på läpparna, buongiorno till alla jag möter.
Tar mig upp i olivlunden, sätter mig ner ett tag och låter solen värma mitt ansikte.
Blundar, lyssnar på Joni Mitchell "both sides now".
Sitter kvar ett tag, börjar andas.
Min bror och jag
Igår hade vi ett långt och härligt skypesamtal.
Varade fram till midnatt.
Efter det somnade jag gott, och sov länge.
Så solen lyser med sin frånvaro idag unnar jag mig en lång morgon under täcket.
En snabb kopp kaffe och sedan krypa ner igen - en ledig dag är bra härlig att unna sig även på semestern.
Idag
.. har jag haft det första bakslaget.
Jag vet inte varför.
Men det har varit lite jobbigt.
Svårt att andas, lätt till tårar, känslan av att någon sitter på mitt bröst.
Suttit i bilen, nära tårarna och inte haft en aning om vart jag är på väg.
Samtidigt som jag vet att det löser sig, samtidigt vet jag att det väntas saker av mig.
Väntas stordåd.
Mor och far har svårt att förlika sig med tanke på en något vilsen dotter, en dotter som alltid varit den som visat vägen. Visat framfötterna. Varit stark. Vetat vad hon vill. Funnits där. "Jaja, men du är ju stark, du klarar dig alltid" Lika glad som jag varit över att höra denna menig, lika mycket har jag önskat att jag fått tillfälle, fått en möjlighet, att bara vara liten. Att få vara den som tar emot. Den som får hjälp.
Man tar den plats man får.
Hur svårt är det inte för dem jag älskar när jag börjar vackla, när jag står och stampar utan aning om vart jag är på väg. Hur svårt är det inte för dem att stå bredvid, stå bredvid den som alltid stått jämte - den som alltid funnits där.
Min bror, denna fantastiska människa - den man jag beundrat sedan han kom till jorden.
Med sina demoner, sina spöken.
Jagad. Viljan att visa mer än det ögat ser.
En sökare.
Vad finns bakom hörnet, har du inte tittat efter har du ingen aning.
Likt jag inte kan låta bli en stig, kan inte min bror undvika ett äventyr.
Så olika men ändå så lika.
Jag säger som DiLeva gör: "Dansa din djävul. NU. NU."
Bror - you know what I'm talking about.
Till detta lägger jag till mitt äventyr, ingen förstår som du.
"Men jag vill leva i Europa, jag vill älska sjunga här. Jag vill skratta gråta dansa. Jag är ur och förlorad och kär."
Bror - du vet precis vad jag menar.
Como
Efter dagens vandring satte jag mig i bilen och tog mig till Como, ca 20min bilfärd från mitt tillfälliga hem.
Vägen fantastisk och väl i Como tog jag mig ner till sjön.
Vackert, men blev lite stressad då blåsan började trycka på och jag var dessutom väldigt väldigt hungrig.
Men varje restaurang jag passerade hade stängt, eller så var det mer ett fik utan toalett.
Trycket blev värre och värre och snart kände jag att jag började svettas.
Tog mig halvt böjd framåt till bilen, gick så fort mina ben bar mig.
Satte mig bakom ratten och kände hur luggen klibbade fast i pannan.
Jag tänkte att nu spricker jag inombords, eller så kommer det i byxan.
Knip, knip snälla klara bara en stund vi tar första bästa mack men knip snälla knip...
Varje gång jag lyfte vänster fot för att komma åt kopplingen kändes det som om jag bara hjälpte till att öka trycket. Svetten började rinna utmed ryggen och jag tänkte att tullmännen vid gränsen till Schweiz kommer garanterat plocka in mig för jag måste se sjukt misstänksam ut med svetten rinnande i ansiktet och kroppen i en framåtlutad position... Pustade ut när jag tog mig förbi utan att bli invinkad, fick några leenden - vad vet jag, kanske har de själva upplevt samma sak och såg i ögonen på mig att jag hade panik av annat slag än brottslighet.
Körde, hittade en mack - tusan också, ingen butik till.
Nästa mack, samma sak.
Tårarna samlades bakom ögonlocken, kände att den totala förnedringen i att kissa på mig var nära.
Gasen i botten, äntligen en P skylt utmed motorvägen.
Rusade ur bilen, framåtlutad gång och vild i blicken.
En man satt vid en bänk och åt en macka, jag såg hur han försiktigt slöt sig och drog sin smörgås något närmare.
Jag rusade in på toa, ett hål i golvet. Smutsigt.
Spelar ingen roll, kände paniken komma.
Fick knappt av mig byxorna och sätta mig på huk innan det släppte.
Så skönt som det var, ja jag vet inte vad jag kan jämföra det med men lättnaden var helt underbar.
Axlarna sjönk, svetten slutade rinna och där satt jag på huk hur länge som helst.
Underbart.
Resten av resan gick betydligt bättre, väl hemma i Castagnola var det vägbygge och vägen upp mot min parkering av avstängd av en lastbil som höll på med något.
Jag öppnade rutan och mannen säger massa saker på Italienska, känner igen min bil och pekar upp mot vägen och säger "2 minuter". Jag kör ner en bit, behöver se lastbilen för vi vet alla att 2 minuter för en Italienare är inte 2 minuter för en svensk. Tackar övre makter för att jag hunnit besöka toalett, annars vet jag inte vad som hänt.
40 minuter senare flyttar lastbilen på sig, jag har undertiden haft ett öga på den medan solen smekt mina kinder där jag stod lätt lutad mot min bil.
Väl hemma slängde jag i mig lite sallad, man tager vad man haver.
I kväll blir det en enkel pasta och ett glas prosecco till.
Det är jag väl värd idag!
660m stigning
Då kan jag bocka av bestigning av Monte Bré. 660m stigning, 3,17km. Tog mig 53minuter, mitt arma hjärta slog hårt hela vägen. Fantastisk miljö, och att för ett ögoblick stanna upp och titta ner över sjön var en fröjd för ögat. Väl uppe han vi med en liten runda i den vackra byn, fantastiksa byggnader som alla är k-märkta och därmed väl bevarade. Otroligt vackert. Sedan fick vi skynda till bussen som tog oss ner till Castagnola igen. Nu redo för en liten road trip till Como, dags att ta ut lilla svarta pärlan på en runda!
Ready, steady - GO
Så var det dags för vandring - på med tightsen, håret flätat och snöra skorna.Here I come!
Mardrömmar
Mardrömmar kommer när man minst anar det, är det inte så?
I natt kom de krypandes, av värsta karaktär. Jag var inte så deaktig själv, mer en åskådare till det fruktansvärda brott som begicks - ett brott av bestialisk karaktär. Borde nästa skriva ner det, om inte annat så för att bearbeta det. Vaknade i skogen, av själva jagandet och låg svettig bland lakanen. Hjärtat slog som efter att ha sprungit en mil, och jag lyssnade oroligt på varje ljud natten hade att erbjuda. Låg så några timmar, innan lugnet och den nya sömnen sakta slöt mig i en ny dvala. Denna gång med lugnare drömmar.
Plötsligt vaknade jag med ett ryck, insåg att det var ljust ute och studsade raskt ur sängen.
Har en dag full av planer idag, den kan inte sovas bort!
Fixade en kopp kaffe, fixade två koppar kaffe.
Nu dags för lite frukost, och det blir nog en tredje kopp kaffe till det... och eventuellt en 4e kopp innan jag börjar bestiga Mont Bre.
Ost, kex och vin
Choklad
En seg eftermiddag för fröken, vräker i mig lite choklad och tänker - det måste vara bra för något!
I kväll blir det lite Trou du Cru och ev ett glas rött till detta.
Ost, vin, choklad - livet la dolce vita!!
I morgon skall det bestigas berg!
I kväll blir det lite Trou du Cru och ev ett glas rött till detta.
Ost, vin, choklad - livet la dolce vita!!
I morgon skall det bestigas berg!
Efter drygt 10 år
Efter att jag slängt ett sista öga i spegeln innan jag började vandra ner mot centrum bestämde jag mig trots allt att slänga på mig lite make up. Jag skulle ju ändå ner till stan, och i stan vill man vara lite fin.
Promenerade ner och mötte upp fru C och hennes 2 barn där vi bestämt att träffas. Trots att det gått mer än 10 år var det som om vi setts igår. Fru C lika strålande vacker, med de mest fantastiska ögon man kan tänka sig. 2 underbara barn där man tydligt såg att unga fröken ärvt sin mors skönhet.
Vi satte oss vid en lekplats och pratade bort nästan 3 timmar medan barnen lekte. Livet, det som varit, dit vi är på väg och nuet.
Promenerade ner och mötte upp fru C och hennes 2 barn där vi bestämt att träffas. Trots att det gått mer än 10 år var det som om vi setts igår. Fru C lika strålande vacker, med de mest fantastiska ögon man kan tänka sig. 2 underbara barn där man tydligt såg att unga fröken ärvt sin mors skönhet.
Vi satte oss vid en lekplats och pratade bort nästan 3 timmar medan barnen lekte. Livet, det som varit, dit vi är på väg och nuet.
Uppfriskande, energigivande och otroligt trevligt!
När det var dags för att ta hem barnen för lunch bestämde jag mig för att gå runt lite på stan och se mig omkring. Har läst om en restaurang som skulle vara magisk som låg på Via Cattedrale, Trani. Tillslut hittade jag stället, tittade in och såg att stället var tomt på folk förutom ett runt bord där 5 kostymklädda herrar satt och hade affärslunch. Bestämde mig därför att gå vidare och gick istället till en restaurang jag tidigare passerat som var fullsatt av folk.
En fantastisk rosotto senare får jag in notan och höll på att trilla av stolen. Nu förstår jag vad alla menar med att det är dyrt i Schweiz. Bara vattnet kostade nästan 50 SEK, så ni kan ju tänka er att det blev en hög nota totalt. Nåväl, gott var det och härdan efter kommer jag att äta hemma alternativt uppe i bergen då jag behöver tänka
över min ekonomi något med tanke på att jag inte har något jobb.
Gick ner till hamnen, hittade turistbyrån och frågade när båtarna går.
"It's Monday, no boats on Monday. Tomorrow!" sade kvinnan med ett brett leende.
Nöjd med dagen promenerade jag istället sakta hemåt och halvvägs sätter jag åter hjärtat i halsen och inser att jag glömde betala kaffet vid lekparken. Ångest. Pinsamt. Så fort jag kommer hem får kolla av med fru C om var stället låg så jag i morgon kan gå dit för att betala.
