En man
Små lätta regndroppar landade på min panna, svetten rann utmed ryggen när jag tog mig upp för trapporna.
Ett steg i taget. Låren värkte av utmattning, darrade lätt. Men jag fortsatte.
Upp. Till toppen. Måste till toppen.
Skogen tätt omkring mig med alla ljud.
Väl uppe satte jag mig på en bänk. En man satte sig bredvid mig.
Vi log och hälsade, han och hans fru hade sett mig några gånger och han var nyfiken på mig.
Jag studerade honom i ögonvrån, samtidigt som han talade med mig.
Den mörkt marinblå kepsen satt långt ner på huvudet, det grå håret skymtade välkammat under. Ögonen glittrade likt solens strålar på Luganosjön, hans runda kinder hade en frisk lyster, läpparna var mjuka där de rörde sig medan han talade. Den stickade mörkblå tröjan smög upp över halsen.
Han talade med stapplande engelska, några italienska ord smög sig in då och då.
Jag började lyssna på hans berättelse.
Han hade tidigare ägt ett av hotellen utmed olivpromenaden, jag visste mycket väl vilken han menade.
Dock hade han fått sälja den för några år sedan, förstod att det berodde på att han valt att gå i pension.
Han bodde idag med sin fru två hus bort, precis vid vattnet.
Han skrev precis på sin tredje bok, hade börjat i helgen.
Varje blad ett nytt äventyr, han visste inte hur den skulle sluta - handlingen hade precis tagit form i hans fantasi.
Ser hans fru närma sig, kort lockigt rött hår. Glasögon. Utstrålade klokhet endast någon med stor livserfarenhet kan utstråla. Hon log mot mig och nickade, de utbytte några fraser på italienska innan mannen reste på sig och önskade mig en fortsatt trevlig dag.
Jag följde dem med blicken när de gick vidare, log för mig själv. Efter 20 meter vände sig mannen mot mig och vinkade glatt.
Jag satt kvar ett tag, men snart gjorde hungern sig påmind och jag reste mig upp för att gå vidare ner till Gandria.
