Idag
.. har jag haft det första bakslaget.
Jag vet inte varför.
Men det har varit lite jobbigt.
Svårt att andas, lätt till tårar, känslan av att någon sitter på mitt bröst.
Suttit i bilen, nära tårarna och inte haft en aning om vart jag är på väg.
Samtidigt som jag vet att det löser sig, samtidigt vet jag att det väntas saker av mig.
Väntas stordåd.
Mor och far har svårt att förlika sig med tanke på en något vilsen dotter, en dotter som alltid varit den som visat vägen. Visat framfötterna. Varit stark. Vetat vad hon vill. Funnits där. "Jaja, men du är ju stark, du klarar dig alltid" Lika glad som jag varit över att höra denna menig, lika mycket har jag önskat att jag fått tillfälle, fått en möjlighet, att bara vara liten. Att få vara den som tar emot. Den som får hjälp.
Man tar den plats man får.
Hur svårt är det inte för dem jag älskar när jag börjar vackla, när jag står och stampar utan aning om vart jag är på väg. Hur svårt är det inte för dem att stå bredvid, stå bredvid den som alltid stått jämte - den som alltid funnits där.
Min bror, denna fantastiska människa - den man jag beundrat sedan han kom till jorden.
Med sina demoner, sina spöken.
Jagad. Viljan att visa mer än det ögat ser.
En sökare.
Vad finns bakom hörnet, har du inte tittat efter har du ingen aning.
Likt jag inte kan låta bli en stig, kan inte min bror undvika ett äventyr.
Så olika men ändå så lika.
Jag säger som DiLeva gör: "Dansa din djävul. NU. NU."
Bror - you know what I'm talking about.
Till detta lägger jag till mitt äventyr, ingen förstår som du.
"Men jag vill leva i Europa, jag vill älska sjunga här. Jag vill skratta gråta dansa. Jag är ur och förlorad och kär."
Bror - du vet precis vad jag menar.
