tanjamaria.blogg.se

Ser en stig som leder upp i bergen. Som alltid när jag ser en väg eller stig undrar jag vart den leder, kan inte låta blir att låta nyfikenheten ta överhanden - som om jag bara måste veta vart jag kommer om jag tar just den vägen. Tittar på klockan, jag har en stund på mig innan det skymmer - jag hinner nog. Tar ett första kliv ut på stigen och känner hur hjärtat börjar slå i snabbare takt.
När jag kommit upp en bit inser jag att jag är mitt i en skog, på en stig ingen trampat på sedan länge. Träden kryper närmare. Det är bara jag och några ekorrar som hoppar från träd till träd, en gammal coca cola burk och djurspill. Prasslande löv, träd i rörelse.
Var är jag? Vart är jag på väg?
Ingen aning, skymtar sjön mellan träden och bestämmer mig för att fortsätta uppåt, någonstans lär jag hamna. Vill inte vända, måste veta var jag hamnar om jag fortsätter uppåt.

 

Plötsligt skymtar jag ett hus mellan träden och hör bilar susa förbi. Ser att jag är på Strada Castagnola - långt upp, en bit från själva staden. Går en bit utmed vägen, bilar kör förbi mig.

 

Skymtar en stig som ser ut att leda mig ner till sjön igen, slänger ett snabbt öga på klockan. Jag hinner.

 

 

Börjar skymma, jag ökar stegen. Vill inte bli kvar i skogen när mörkret faller på. Ljuden omkring mig tätnar när solen försvinner längre och längre ner bakom träden.
Skymtar ett par ögon bland buskarna, antagligen en katt. För säkerhets skull ökar jag stegen, skyndar - ja näst intill småspringer sista biten ner.

Väl nere på den allmänna gångstigen andas jag ut och ser nöjt solens sista strålar sakta försvinna bakom alperna.
Ler och börjar gå mot mitt B&B i Castagnola.