Vid sjön
Blandade tankar idag när jag sakta vandrade utmed Luganosjöns strand.
Tyngden över bröstet har inte lättat idag, önskar jag kunde bryta ihop för att sedan resa mig.
Låta det komma ut.
Men det ligger där och gror, ligger och väntar. Trycker på, som om den vill påminna mig om att jag inte är klar.
Jag har en bit kvar, lite mer att jobba med.
Minns när jag som barn åkte med mor, far och lillebror över alperna, förbi Lugano på vår väg vidare mot Italien.
Varje sommar en spännande bilresa ner genom Europa, jag och bror i spänd förväntan i baksätet.
Första höjdpunkten var blå isglass i Tyskland, där satt vi nöjda i baksätet och blev helt blå om munnen och räckte tungan åt varandra. Sedan kom nästa höjdpunkt, att mitt i sommaren ta oss upp på någon alptopp där vi fick kasta snöbollar i sommarkläder. Alla gröna floder på vägen som vi beundrade, hur tiden bara sprang iväg där i baksätet.
Fina minnen kommer och går, och mitt i allt detta känner jag mig ensam.
Lycklig, ledsen, uttråkad, stressad, lugn.
Samlad.
Djupa andetag, gråten i halsen. Ett leende på läpparna, buongiorno till alla jag möter.
Tar mig upp i olivlunden, sätter mig ner ett tag och låter solen värma mitt ansikte.
Blundar, lyssnar på Joni Mitchell "both sides now".
Sitter kvar ett tag, börjar andas.
