Snö
Jag sprang ner för trapporna och skrattade lätt till ljudet av mina ivriga steg i trapphuset. Ställde mig mitt på gatan, lyfte blicken mot den svarta himlen, blundade lätt och kände rodnaden sprida sig i mina kinder.
Snön föll över mina ögonlock och lämnade små vita flingor i mitt hår som sakta smälte och föll som tunga droppar ner på mina axlar.
När jag kände kylan bita tag i mina fötter efter någon minut, strumplös som jag var i min iver att komma ut, öppnade jag mina ögon och såg ett promenerande par titta på mig med ett leende innan de skyndade vidare.
Samtidigt som jag insåg hur galen jag måste se ut gav jag blanka fan i det.
Den känsla jag får vid snöfall - den barnsliga glädje som sprider sig i min kropp - är värd varje kommentar och blick.
För jag blev inte som dom andra.
Jag bejakar mina känslor och som ett oskyldigt barn låter jag dem styra mig.
Därför är jag lycklig.
