tanjamaria.blogg.se

Jag hade bestämt mig.

Trots att näsan var täppt och det värkte i halsen gick jag med bestämda steg mot Västerbron för att ta mig vidare till Trekanten.

Som jag längtat efter att känna skenan skära genom isen medan jag glider fram.

Väl framme sätter jag mig ner och snörar på mig skridskorna, med ett leende minns jag barndomens tidiga träningar - vardagar innan kl 06 stod jag på isen för att träna innan skolan och helgernas istid för oss konståkare var kl 07 innan hockeykillarna tog över rinken.

Så många blåmärken, så ont i benen, så mycket roligt.

När jag staplar fram till kanten och till sist känner isen under skenorna är jag lycklig.

Likt Bambi tar jag mig osäkert och vinglande fram, innan jag sakta börjar slappna av när känslan kommer tillbaka, stelheten släpper min kropp och jag glider fram över den snötäckta isen.

Jag fastnar i en snösamling - någon har bromsat in kraftigt och lämnat en hög med snö mitt i banan - men lyckas tack och lov hålla balansen efter att jag vinglat till ordentligt.

Farten.

Kylan som biter tag i mina kinder.

Smärtan i benhinnorna.

Allt kommer tillbaka.

När jag landar i soffan efter någon timme, nedkyld och våt, saknar jag barnet i mig som under ett kort ögonblick tittade fram där ute på isen och skrattade högt med mig, oberörd av blickar från övriga åkare.

Som blundade med mig och stod stilla medan kylan kröp djupare under skinnet efter att jag tagit några snabba skär för att stilla bara glida med.

Och jag längtar redan till nästa gång!