tanjamaria.blogg.se

När jag tänker tillbaka på den där känslan jag upplevde för många år sedan, den känslan jag fick när jag låg på gatan med värkande arm och blodet sipprandes från det uppskrapade knät, den känslan av att vara totalt utlämnad och slagen. Den känslan jag hade där jag låg med människor omkring som skrattade, pekade.
Utlämnad.
Ensam.
Rädd.
Ingen hjälpte mig. Ingen såg människan som låg där.
De såg en väg ut ur eländet.
De såg mat till sina barn för en lång tid framåt.
De såg ett hopp.
Jag reste mig upp och borstade bort dammet från mina knän, torkade en tår som sakta började rinna nedför kinden och gick rakryggad mot en annan gata, en tryggare gata.
Jag mötte en kvinnas blick, hon såg min rädsla, hon såg min stolta hållning, hon tittade bort men jag han se en glimt av ånger i hennes blick.
Senare i trygghet kände jag endast en tomhet.
En tomhet i förståelsen över vad en desperat situation driver människan till att göra, konsekvenserna av en hopplöshet.
Tomhet över den rädsla jag hade där jag låg på gatan.
Jag blev av med materiella saker, de som utförde handlingen mot mig hade sedan länge förlorat sig själva.
Insikten av detta gör mig än idag sorgsen, och jag känner mig tom.