tanjamaria.blogg.se

Jag hade bestämt mig.

Trots att näsan var täppt och det värkte i halsen gick jag med bestämda steg mot Västerbron för att ta mig vidare till Trekanten.

Som jag längtat efter att känna skenan skära genom isen medan jag glider fram.

Väl framme sätter jag mig ner och snörar på mig skridskorna, med ett leende minns jag barndomens tidiga träningar - vardagar innan kl 06 stod jag på isen för att träna innan skolan och helgernas istid för oss konståkare var kl 07 innan hockeykillarna tog över rinken.

Så många blåmärken, så ont i benen, så mycket roligt.

När jag staplar fram till kanten och till sist känner isen under skenorna är jag lycklig.

Likt Bambi tar jag mig osäkert och vinglande fram, innan jag sakta börjar slappna av när känslan kommer tillbaka, stelheten släpper min kropp och jag glider fram över den snötäckta isen.

Jag fastnar i en snösamling - någon har bromsat in kraftigt och lämnat en hög med snö mitt i banan - men lyckas tack och lov hålla balansen efter att jag vinglat till ordentligt.

Farten.

Kylan som biter tag i mina kinder.

Smärtan i benhinnorna.

Allt kommer tillbaka.

När jag landar i soffan efter någon timme, nedkyld och våt, saknar jag barnet i mig som under ett kort ögonblick tittade fram där ute på isen och skrattade högt med mig, oberörd av blickar från övriga åkare.

Som blundade med mig och stod stilla medan kylan kröp djupare under skinnet efter att jag tagit några snabba skär för att stilla bara glida med.

Och jag längtar redan till nästa gång!

Känner på min näsa, ryser till och stoppar genast ner händerna under täcket för att värma upp dem.

Efter ett tag inser jag att det är lika bra att kliva upp, klär på mig ett ullunderställ och sätter mig i soffan.

Reser mig snabbt, som att sätta sig på en iskall bänk.

Känner på elementen.

Iskalla i alla rum.

Uppenbarligen ett större problem än att jag känner mig kall. 

Nu har det visar sig att det är en läcka i något rör, vilket innebär att alla lägenheter i föreningen är utan värme.

Uppenbarligen fel årstid för problem som detta.

Tar på mig mer kläder, packar ner mina skridskor och beger mig ut i den riktiga kylan.

Detta då 2015 avslutades med illamående, magkatarr, sömnlösa nätter och en ständig oroskänslan.

En krypande känsla av att något inte stod rätt till, att något fattades.

Jag har yogat.

Jag har sprungit.

Jag har levt ganska sunt.

Men detta något saknade jag.

Så nu provar jag en månad utan kaffe, utan socker, utan kött och utan alkohol.

Efter en vecka sover jag fortsatt dåligt, magkatarren är inte helt bortblåst men jag känner inte samma oro.

Samma energi, samma beslutsamhet, samma envishet.

Samma tjej.

Med andra ord ingen större förändring (inte efter en vecka i alla fall).

Tre veckor till och jag hoppas möta en utsövd blick i spegeln. Det kan inte vara för mycket begärt.

 Jag gick över den tjocka isen som låg över Triangeln, snön knastrade under mina fötter och barnen skrattade tillsammans med sina föräldrar.

Solens strålar värmde något i den bitande kyla som trängde in i mina rosiga kinder.
Jag hade promenerat från Örnsberg via båtklubben för att sedan runda Vinterviken, glad över att jag valt att klä på mig ordentligt då kylan blev betydligt mer påtaglig när solen skymdes av något och jag hamnade på en skuggig väg, innan jag bestämde mig för att gå över isen mot Liljeholmen.
Västerbron över till mitt älskade Kungsholmen för att i rask takt promenera utmed stranden tillbaka till Fredhäll.
När jag rundade udden vid Smedsuddsbadet såg jag något i ögonvrån, stannade och vände tillbaka. Glatt överraskad såg jag en häger sitta och kura ihop sig bland buskarna, dold från åskådare satt den i stillhet och lät solen värma.
Med lätta steg fortsatte jag vidare mot stranden, förundrad över den vackra varelse jag inte sett sedan i oktober - då jag varje morgon möttes till synen av två hägrar när jag satte mig på stranden i soluppgången på underbara Lhaviyani Atoll belägen i norra delen av Maldiverna.
Döm om min förvåning när jag fortsätter min promenad utmed vattnet, förbi stranden, och där ser en bäver sitta i lugn och ro under några grenar, tvätta sig, tugga på en gren för att mellan varven dyka ner i det kalla vattnet.

Vi blev till slut en skara människor som studerade det vackra skådespel framför oss, småpratade med varandra och någon sade med ett skratt när de stannade upp "men det är ju den kända Kungsholmsbävern".
Solen gick sakta ner och jag fortsatte min färd hem mot Fredhäll, tillfreds med vad denna dag givit mig.
Med ett lugn klev jag till värmen i mitt hem, kokade upp en kopp te och kurade ihop mig i soffan under en filt och glömde det jobbiga samtal jag fått på morgonen, glömde det olyckliga, lät mig andas djupa lugna andetag och njuta av stunden.

Det blir ett bra år.

 

Det blev en promenad till jobbet idag.
Under den drygt 5 kilometer långa vägen, i ett lätt snöfall, reflekterade jag över 2015.
Jag tog tillbaka det som är jag under föregående år, tog tillbaka det som är viktigt för mig.
Under 2015 gjorde jag en resa varje månad.
Storstad.
Småstad.
Fjällen.
Paradisö.
Jag gjorde spontanresor, jag gjorde planerade resor.
Från Visby till Maldiverna, från fjällvandring till shopping i London, från lugn till hets, från vila till party.
Medan snön knastrade under mina fötter och snökristallerna gnistrade i gatubelysningen kände jag mig nöjd.
Nöjd med att jag fått in alla dessa privata resor, nöjd med att jag åter tagit tillbaka nyfikenheten av att besöka nya platser.
2016 kommer att bli ett nytt år med resor som målsättning, om än inte varje månad.
Det kommer att bli en fisketur i Nord Norge, det kommer att bli fjällvandring, det kommer att bli skidsemester och det kommer definitivt bli en ny paradisö.

Och jag längtar redan!

Lyfte blicken och såg den utmaning jag hade framför mig.
Varje trappa fylld av is och snö, med några löv som låg förstenade i ett täcke av frost.
En fågel satte sig på räcket och tittade retsamt på mig, tog ett skutt uppåt med blicken fäst vid mig som om den utmanade mig.
Då visste jag att jag skulle ta mig upp.
Jag skulle halka.
Det skulle kännas i benen.
Jag skulle slå mig.
Ibland skulle jag behöva ta stöd av räcket.
Lätt med en hand.
Krampaktigt med båda händerna.

Men jag kommer klara det.
Jag kommer ta mig upp.
Och när jag kommit upp skall jag jubla.
Högt.