tanjamaria.blogg.se

Att vakna denna sista dag för året känns bra.
Jag höll mitt nyårslöfte som jag gav för exakt ett år sedan - att jag skulle göra mitt bästa under hela 2015.
Något jag infriade med bravur.
Jag kommer i kväll lova mig själv exakt samma sak, 2016 kommer också vara ett år under vilket jag skall göra mitt bästa.

Och vad passar väl då bättre att njuta av under årets sista frukost om inte en god löjromstoast med ett litet glas champagne till.

Tar fram klänningen, höga klackar, sexiga underkläder och…
Rynkar pannan bekymmersamt.
Vad i hela..
Gräver vidare i lådan.
Garderoben.
Lådan.
Muttrar många fula ord varav de flesta är könsord och kastar ut hela lådans innehåll på golvet till jag inser att -
J A G
H A R
I N G A
2 0
D E N
strumpbyxor hemma.
Katastrof.
Känner mig svimfärdig.
Är det så här nyår skall sluta?!
För som året slutar, säger ju också hur kommande år kommer att bli.

Med andra ord blir 2016 strumpbyxlös, vilket inte känns bra.

För inte f-n kan jag ha mina 60 den en festnatt som denna!

Jag satt i baren med en sorgsen uppsyn när han fångade min blick från andra sidan.
"What happened to you?" frågade han.
Jag sjönk in i hans mörka ögon, vilade min haka i mina händer, förde min Frozen Marrgarita närmare mig och de färglada sugrören till mina läppar och lät den kalla drycken vila en stund i min mun innan jag svalde.
Suckade lätt och tittade åter upp för att möta hans frågande blick.
Baren var halvtom, spring break var sedan länge över och turisterna hade lämnat paradiset.
Jag började berätta.
Berättade om Havanna, hur jag blivit rånad och förnedrad.
Han lyssnade och hällde upp en tequila till mig, en till sig själv.
Jag pratade, vi drack, han lyssnade.
Han tittade medlidsamt på mig, vek ihop en ros av en vit servett som han räckte över och sade att jag fick glömma, gå vidare och njuta av stunden.
Jag tittade på honom och log, väl medveten om att det skulle dröja.
Jag svepte i mig det sista av min drink, tackade för kvällen, kysste honom lätt på kinden och reste mig upp för att gå.
Jag vandrade genom den halvöde staden skapad för turister, satte mig en stund vid stranden innan jag gick vidare mot mitt hotellrum.
Och jag satte mig ner och grät.

Än idag kan jag krypa ihop av rädsla när jag hör snabba steg bakom mig, steg som närmare sig i snabb takt - för jag har inte glömt.
Men jag försöker, jag minns den vackra bartenderns ord "you have to forget, move on" och jag försöker verkligen.

Än idag försöker jag.

Vi styrde våra steg mot Sture där vi beställde in en flaska Italienskt till en stor räksallad - räkorna riktigt goda by the way, vilket är stort med tanke min bakgrund från Västkusten.

4 timmar, två flaskor och en jäkla massa bullshit senare gick vi fnittrande från stället för att ta oss hemåt, båda lätt runda om fötterna och fulla av ny energi.

Och nu ligger jag här klarvaken sedan några timmar trots att jag tänkt mig en sovmorgon, en klarvakenhet jag ofta drabbas av efter intagande av alkoholhaltiga drycker.

Det är väl lika bra att jag kliver upp och tar mig till kontoret.

Jag skall bara njuta av sängens värme ett litet tag till, ligga och fundera över hur härligt det är med kvalificerat bullshit med en kär vän.

Ett litet tag till innan min fot möter kylan utanför täcket för att väcka liv i resten av min kropp.

Blickar ut över sköna Alvik när jag pulserar fram i snön och känner kylan bita tag i mina kinder. Fötterna vilar skönt i mina Ballys, min ljusa päls sprider värme med kragen uppfälld för att inte låta minusgraderna krypa innanför, mössan köpt på Island av en äldre dam som stickat den i fårull och mina slitna, välanvända tumvantar i fårskinn.

Det är kallt.

Det är vackert.

Och jag känner en värme i bröstet.

Jag har det bra.

Sitter i soffan och låter den lena smaken av en god Ripasso smeka min strupe för att landa i magen och sprida en härlig värme. Under en filt med raggsockor, mysbyxor och en hoodie biter jag mig lätt på läppen, uppslukad av en annan värld. Skenet av de levande ljus som fladdrar i det lätta vinddraget från fönstret sprider ett härligt ljus i rummet. Märker knappt att jag kisar, att jag borde ta fram mina läsglasögon, att jag borde tända upp. Istället sveper jag filten tätare om min kropp, kurar ihop mig lite till, förflyttar min hand åt vänster för att fumla efter vinglaset samtidigt som jag med höger hand för boken närmare. Vardag är inte så dumt trots allt.

När snön ligger kvar på marken är lyckan total. Jag glömmer att vardagen åter gjorde sig påmind när väckarklockan ilsket skrek KLIV UPP, jag glömmer värmen under täcket, jag glömmer hur skönt det var att snooza. 

20 minuter efter att jag klivit upp står jag på gården och känner snön knastra under mina boots. 

Och jag bryr mig inte det minsta om att det åter är vardag med alla plikter det innebär.

Snart är arbetsdagen över, jag kommer rusa hem och jag skall ut ut ut!

Jag sprang ner för trapporna och skrattade lätt till ljudet av mina ivriga steg i trapphuset. Ställde mig mitt på gatan, lyfte blicken mot den svarta himlen, blundade lätt och kände rodnaden sprida sig i mina kinder.

Snön föll över mina ögonlock och lämnade små vita flingor i mitt hår som sakta smälte och föll som tunga droppar ner på mina axlar.

När jag kände kylan bita tag i mina fötter efter någon minut, strumplös som jag var i min iver att komma ut, öppnade jag mina ögon och såg ett promenerande par titta på mig med ett leende innan de skyndade vidare.

Samtidigt som jag insåg hur galen jag måste se ut gav jag blanka fan i det.

Den känsla jag får vid snöfall - den barnsliga glädje som sprider sig i min kropp - är värd varje kommentar och blick.

För jag blev inte som dom andra.

Jag bejakar mina känslor och som ett oskyldigt barn låter jag dem styra mig.

Därför är jag lycklig.

Jag såg hur du sökte orden där du stod i hallen och snurrade den midnattsblå halsduken från Acne runt din hals, påklädd i övrigt och färdig att gå.
Jag önskade att jag var midnattsblå.
Att jag fått lägga mig runt din hals och känna pulsen slår, känna värmen, känna oron.
Du såg dig förvirrat omkring innan din blick mötte min.
Jag log och sade tyst:
Det är okej.
Lät min hand för en sekund vila på din kind, strök försiktigt över ditt skägg.
Du ryggade tillbaka.
Luften gick ur mig, hjärtat stannade upp innan det åter började slå oregelbundet.
Du vände dig om och gick.
Min hand blev hägnade i luften mellan oss.
Jag visste där och då att det var sista gången jag fick röra dig.
Sista gången jag fick känna din kropps värme.

Och jag gick sönder.

Allt för många glas senare gick vi sakta över kullerstenarna i den mörka natten, i skenet av en gatlykta stannade vi och jag kände för fösta gången smaken av hans läppar. 

Mjuka, lätta, hungriga.

I morgonsolens värme vaknade jag till hans lätta smekning, försiktig och trevande undersökte den min kropp.

Jag lät mina ögon vara slutna, lät mig gör ett ögonblick tro att det var Din hand som smekte mig.

Lät mina ögon efter några sekunder vila i hans, blickar som drunknade i varandra och väckte lusten.

Efteråt låg jag i hans armar, och vi berättade hemligheter för varandra.

Jag pratade om Dig.

Han lyssnade, lät mig tala.

Han pratade om ett liv utanför hotellrummet.

Jag lyssnade, lät honom tala.

När han senare klädde på sig låg jag kvar och studerade honom.

Vi log båda när han gick, medvetna om att vi aldrig skulle möta varandras blickar igen, aldrig känna värmen från den andras lätta smekningar, våra läppar skulle aldrig mötas i passion och våra historier skulle stanna där i rum 402.

Men minnet skulle bevaras i en del av mitt hjärta, en del jag aldrig skulle dela med någon.

 

För det handlade ju egentligen om Dig.

 

Efter några dagar av socialt kaos med dialog högt och lågt längtar jag efter en stund i lugn och ro, en stund i soffan med min bok som sällskap, där tystnaden lägger sig som en värmande filt över mina axlar.

Pyjamas, raggsockor och en rykande het kopp te.

Det är allt jag önskar mig denna dag.

Först skall släkten underhållas, säkerställa att dialogen stannar på en sund nivå, undvika politiska diskussioner och fokusera på det som faktiskt betyder något - det faktum att vi  har en möjlighet att vara tillsammans.

Att vi har varandra.

För det är lätt att längta efter en stund i ensamhet när jag inte är ensam, när jag vet att jag är älskad.

Och jag vet att lika mycket som jag älskar det påtvingade umgänget vid sociala högtider lika mycket hatar jag känslan jag får när det är över.

Efter frukost är det dags för den traditionella julbastun, att känna värmen mot huden och låta varje muskel i kroppen slappna av är speciellt vid denna tid. 

Tystnaden.

Låta julfriden infinna sig en kort sekund innan det är dags att ta tag i julstöket, stressen, folket, röran.

Drar ett djupt andetag och kliver in i duschen, redo för dagen.

Sträcker nöjt på mig innan jag kliver upp för att möta dagen.

"Dig vill jag ha."

Jag kunde inte annat än le, tittade in i hans unga ögon och kysste honom lätt på kinden samtidigt som jag viskade "Jag går nu".

Jag kände hans ögon i ryggen, innan han med en djup suck vinglade vidare i natten.

En producent för MTV, en tv hallåa, en rockstjärna på hög nivå, en världsstjärna inom tennis och så jag med några nyfunna vänner. Någon i sällskapet reste sig upp för att fylla på från baren.

Plötsligt vänder han sig om och pekar på mig, sjunger skämtsamt "Wild thing, you make my heart sing, you make me everything".

Och jag dansar. 

Blundar, skrattar, tänker - låt det aldrig ta slut.

Och jag ler lyckligt.

"Vad är väl en kväll på stan.

I samma ögonblick som jag gjorde det insåg jag hur dumt det var, hur mycket jag skulle ångra det. 

Men jag tar mig i kragen, sliter upp hela mig och traskar iväg med trötta steg innan den sista alvedonen slutar verka helt.

Önskar jag kunde lägga fokus på att bli frisk, istället splittras jag i min lojalitet mot min arbetsgivare och min vilja att leverera med viljan att tillfriskna snabbt.

Besökte frissan häromdagen, vilket som vanligt ledde till ett stort hål i plånboken. Men detta har blivit ett lyx jag unnar mig, något jag anser mig vara förtjänt av. Hårt slit på veckorna gör att jag anser mig kunna sitta en eller två timmar på en salong och lämna mitt hårsvall i händerna på ett proffs. Ett proffs som får mig att känna mig som ett mästerverk, ett geni som ser till att jag på ett naturligt sätt blir vacker och som säkerställer att mitt självförtroende är på topp när jag lämnar salongen. Detta unnar jag mig några gånger per år. Det är inte gratis, men jag tillåter mig att blunda för den faktiska kostnaden när jag plockar fram min plånbok och skymtar min spegelbild i ögonvrån.
Dagen efter sitter jag på bussen på väg mot jobbet när en man kliver på. Han är andfådd, svettig men har ett lyckligt leende på läpparna. Han bär på en flyttlåda med texten "KÖK". Antagligen lycklig över att ha fått tag i en lägenhet, en lägenhet som han flyttar till med hjälp av kollektivtrafiken - bärandes på en låda i taget.
Jag blir illamående, dagen innan har jag under en dryg timme "unnat mig" något som för honom skulle innebära 4 månadskort inom kollektivtrafiken eller en månads hyra - alltså en månads tak över huvudet.
Någonstans är jag ändå glad över känslan, att jag stannar upp och tänker till. För jag kommer att fortsätta unna mig. Jag kommer fortsätta gå på salong för att köpa mig känslan av "vad fin jag är". Men jag kommer också fortsätta reflektera över att jag har den möjlighet.
Och jag kommer minnas mannen med flyttlådan.